..och så tittar lilla solen fram igen...

..och skiner på min dammiga, grå uppenbarelse... Man liksom hankar sig fram i en gråtung och dammig tillvaro. Tung vinterjacka, tunga vinterskor, blek hud, ringar under ögonen och gråsprängt oklippt hår ( silverbenan - that´s me...alias grävlingen) Och då - plötsligt - kommer solen. Och det är underbart. Det är Marvelous! Fantastiskt! Wonderful! ..men man känner sig likväl på något vis avslöjad...som en gammal dammig mal-angripen päls som plötsligt exponeras i dagsljus.

Man får gömma sig...eller anmäla sig som frivillig till ngn
TV-show där dom räddar såna som mig; slitna-snart-fyrtio-morsor får genomgå total make-overs.. Ut kommer man sedan som en färgexplosion;

Det är ny hårfärg och smink i massor, rosiga kinder och glänsande läppar och inte minst kläder i ärtiga färger..och det är just det;
det är så jävla ärtigt så man vill spy..det liksom syns att shit-va -jag var-grå-och gammal-dammig-päls-aktig men nu är jag som en uppåttjack-spetsad-regnbågs-tuttifrutti-snutti-gulli-tutt-mys-mamma!

..så jag vet inte..jag hankar mig fram ett tag till i väntan på att våren ( snart snart snart) exploderar på riktigt och då...som ett mirakel, som en nyutslagen blomma, som ...ett jäkla mirakel alltså...är allt det grå borta..

I belive.